a new pavilion for marabouparken

 

IMG_2298

Uppehåll, Marabouparken Konsthall, 2014;  The mutifunctional pavillion to the right, is my contribution to the park.

 

 

A new pavilion for Marabouparken
As a part of the outdoor exhibition Uppehåll / Stay, at Marabouparken Konsthall in 2014, I was asked to elaborate a small semi-permanent pavilion, to be added to a park made by the landscape architect Johan Hermelin, in 1955.
In the park there is an existing pavilion, made by the architect Arthur von Schmallensee, which is placed right by a small pond in the centre of the park. For the architects,  pavilion and pond had an significant role to play as a place of leisure and playground for the children of the staff –  a radical idea at the time, and a key thought of J Hermelins concept for the park in 1937.
I added a pavillion that was to behave and to be understood as an “annex” to the larger cultural institutions in the city of Sundbyberg – among them the library and the art museum.

 

IMG_2287.JPG

The new pavilion was  to be used as a new kind of changeable public space with the aim to address and activate the public in the park. In close collaboration with the Danish architect Marie Cathrine Trabut Jørgensen, I elaborated a pavilion wich would have multiple parallel identities – a kiosque, an exhibition space, a resting place, a mini outdoor cinema,  a tiny stage or a reading room or a space for learning or for mediation.
All of this with departure in a crude, low mechanic flexible architecture- a nine-cornered shape that meets a square one.

 

 

paviljong vinter

 

All doors can open, be slid to the side or be hooked off their hinges and used as tables. The windows are made from many-coloured glass. They can be opened, or used as different zones of display or information. In this way  the pavillion can offer to a passer-by a first encounter with visual art, music and litterature.
The light behind the coloured glass in the windows is lit during evening hours, turning the pavilion into a light house, which marks a common, we  almost no longer register that we are in fact, are members of.

 

_DSC3305

 

IMG_7900

 

During the exhibition an audioguide was organized.
Below, (and unfortunately only in Swedish) is the text I read in this audio guide. 
“Om du tittar bort från stigen, upp mot parkens andra ända, ser du en hög, gul byggnad. En gång var den en del av chokladfabriken. I dag ligger den lite dold bakom växtlighet, och har inte något med choklad att göra. Men om du skulle vandra dit upp, skulle du få syn på det man kanske kunde kalla parkens andra halva: En mycket stor matsal som alla använde, oavsett om man var chef eller medarbetare.
Matsalen hjälper mig att förstå, varför det här parkrummet verkar ha en slags underliggande riktning – allt vänder sig inåt och uppåt, mot den gula byggnaden. Här låg huvudingången till parken. I matsalen är det högt i tak. På ena väggen, finns en mycket stor muralmålning. De jättestora fönstren lyfter in kaskader av ljus. Däruppifrån hade man nog en lika härlig utsikt över park, damm och paviljong.
 Men det var inte arkitektens egentliga avsikt med parken. Parken är snarare född som en bild. Den byggdes, användes och uppfattades som en social yta och andrum för fabrikens medarbetare. Allmänheten fick också vistas i parken, men bara på helgerna. En matsal utan hierarki, och en fabrikspark för arbetarna. Det var ovanliga tankar den gången.
Ser du den paviljongen, som ligger precis vid den lilla dammen? Den är ett exempel på denna ovanliga idé. Tanken var att byggnad och damm skulle bilda en romantisk figur tillsammans, där, längst nere i parkens gröna fond. Men samtidigt skulle den också kunna av barn till chokladfabrikens anställda, som en slags parklek.
Jag vet inte om du känner till, vad en parklek var? Det var en bemannad lekplats, oftast i nya bostadsområden från 60 – 90-talet i Sverige. Mestadels var det bara en liten och oansenlig byggnad, två medarbetare och en pytteliten summa pengar. Men man höll alltid dörrarna öppna, för spontana besök. Därför var det alltid något på gång i en parklek. Man bakade, fixade, planterade eller lekte lekar – och alla var välkomna oavsett ålder och antal. Institutions viktigaste roll var att vara en ren anledning för folk att råka hamna i samtal med varandra. En parklek ville vara beröringsyta, ville upprätthålla en öppenhet mellan människorna.
Mitt bidrag bygger vidare på arkitektens arbete. Jag placerar ut ytterligare en paviljong. Och hoppas att den, bara genom att den ligger just där den ligger, så att säga kan skruva parkens struktur lite grann i sidled. Att två små hus, bättre en ett, kan bilda en slags port som öppnar parken ut mot Bällstastråket, mot den nya staden bakom. Att två små paviljonger tillsammans kan göra gräsmattan mellan sig och konsthallen, till ett nytt mitt i parken. Och att två paviljonger tillsmmans kan tillfoga ny beröringspunkt till stadsdelen.
Men hur bakar man då en beröringspunkt, nu om stunder? Ja, den skall alltså fortfarande ge dig en anledning att bara stanna till en liten stund. Därför måste själva byggnaden vara liten och smidig, för att lätt kunna byta skepnad då och då. Den skall kunna vara rum för många olika aktiviteter, så att du aldig vet, vad som komma skall. Därför har den inre glas-strukturen har fått luckor som kan öppnas. Då kan man till exempel sälja glass där innifrån. Själva glaskroppen har också hyllor. Då kan den vara ett utställningsfönster för konstifika pryttlar och pinaler som någon har gjort. Bakom vissa luckor finns en låda med böcker, från biblioteket. Alla kan låna med sig en bok hem.
Ett bord står på den lilla, lilla verandan. Det kan roteras. Längst in står ett skåp, med tre dörrar. Man kan använda skåpet för att förvara redskap. Skåpsdörrarna kan tas av och bli till en bokdisk, utställningsplats eller ett arbetsbord. Då blir verandan ibland ett lärorum, utomhus. Eller en butik, en scen eller till och med en pytteliten utomhusbiograf. Men samtidigt kan den bara vara en rofylld mötesplats för ett förälskat par, under en solnedgång. Kanske ristar de in sina lyckliga namn i en av skåpsdörrarna. Två gamla, som söker skydd för ett plötsligt regn en annan dag, kan få syn på namnen och bli påminda om hur det kändes, att vara så där galen av glädje.
Sist men inte minst skall hela byggnaden kunna förvandla sig, om natten. Tak och inre glaskropp är niokantigt. Glaset i den inre strukturen är färgat i olika färger. Om ljuset tänds inne i glaskroppen kommer hela paviljongen att upplevas som till en lite speciell lykta.”